And you see me, somebody new.
I’m not that chained up little person still in love with you
and so you felt like dropping in and just expect me to be free.
But now I’m saving all my loving for someone who’s loving me.
För att detta är den - utan tvekan - bästa typen av musik som man kan lyssna på en solig dag i maj.
När Morgan tittar in i kameran och säger: ”jag är ju kristen och sånna grejer så då brukar jag alltid tänka att vi som inte lyckas fullt ut på jorden, vi kanske får det bättre i himlen” sen tar han en klunk öl och tittar bort.
Det är något med det där, det där tragiska kommersiella. En medelålders man som grillar med sig själv och pratar om ensamheten, och så kanalen och arbetsplatsen som tjänar pengar på hans ord. Det finns någonting där som griper mig. Dels magontet man får av alla som utnyttjar honom men kanske framförallt vad han säger. (De flesta har någonting att säga – bara man orkar ta sig tiden att lyssna.)
Jag önskar så att jag kunde tänka som han – om man inte lyckas fullt ut på jorden så kanske man får det bättre sen. I himlen. Jag har alltid varit en person som tänkt mycket på döden. Kanske inte mer än andra – kanske mycket mer än andra. Någon gång i veckan funderar jag på att ta ett extra steg ut över perrongen. Att klättra över räcket i trapphuset. Ibland vill jag dö, ibland är jag bara nyfiken på känslan. Smärtan. Den där millisekunden kanske innebär total avslappning, eller den värsta paniken.
Jag känner ingen dödsångest, men det betyder inte att jag är olycklig. Att jag inte vill leva. De två sakerna går inte hand i hand.
Och Morgan tycker jag borde fundera vidare på det där med att ”lyckas fullt ut på jorden”, det är ju ofta mätt med ytliga mått, snarare kvanitet än kvalitet, så kanske får de flesta det bättre i himlen? (Eller graven för mig, som inte har accepterat Jesus i mitt hjärta.)
Datorshoppar och chattar med en främling - sånt jag gör nu för tiden. Och så det stora brodyrprojektet jag har på gång just nu. Skäms över vilken harmoni det ger mig, att brodera. Jag har köpt röda rosor att pryda vårt lilla lilla köksbord med. Jag “bejakar” mina kvinnliga sidor skulle man kunna säga. Skulle någon säga. Men jag rapar och fiser tillräckligt mycket för att bejaka mina manliga sidor också,skulle jag säga. Jag skulle gärna säga att jag är närmre hen än hon. Men nej. Jag lever upp till, i stort sett, alla de kvinnliga egenskaper jag blivit tillskriven. Jag tjatar “som en mor”, älskar “som en gudinna”, är omhändertagande “som en sjuksköterska” och tiger som “en duktig skolflicka”. Jag målar mina ögonfransar med svart och tror att människor nog gillar mig lite mindre när jag glömt att noppra ögonbrynen. Varje dag ser jag mig i spegeln och tänker “om ändå…”. Och när min pojkvän, pappa eller min manliga chef säger något som sårar så sväljer jag det i högre grad än om det är min väninna. För jag vet, precis som du, vem de viktiga i samhället är. Och vad jag riskerar om jag muckar gräl med dem. Jag råkade födas med en inåtvänd penis. Inte en vanlig en. Och jag kan inte göra någonting åt det. Men jag hatar mig själv för det.
Idag kom våren på riktigt. Strumpbyxor och vårjacka utan att frysa. Solen sken över söder och folk spelade trummor. Det måste väl ändå vara ett vårtecken - att man tar med trummorna ut och spelar?
I övrigt håller jag på mycket med korsstygn (nya fritidsintresset) och försöker lära mig mer om sociala rörelser i Latinamerika (ofrivilligt fritidsintresse). Och så googlar jag resor. Och lägenheter. Drömmer mig bort till en lägenhet värd många miljoner och semester i ett exotiskt land. Men jag borde verkligen vara nöjd. En billig hyra för en lägenhet i bra läge och en semester till medelhavet är mer än vissa kan drömma om. Men man blir aldrig nöjd. Känns som ett gemensamt drag för många nittiotalister.
I bakgrunden hörs nu en rysk fotbollskommentator, som så många gånger förut. Själv föredrar jag det här.
Pojkskratt, bebisdoft och släktträff. Ingen traditionell påskmiddag eller elva påskägg. Påslakan, det är vad jag tar med mig hem. Träffade barndomsvänner som pratar om giftermål och barnafödsel. De ska köpa hus men inte jobba. De bantar och äter chips samtidigt.
Förstår mindre för varje gång jag kommer “hem”.
It’s better to feel pain, than nothing at all
Beroende.
